Sök på hela sajten

Stockholms tunnelbana i tre ungdomsböcker

tunnelbana

Serien om Tvillingdetektiverna består av 46/50/54 böcker (beroende på hur man räknar) och kom ut 1944-1974 (eller -1983), Sprakfåle-serien består av 29 böcker utkomna 1932-1963, och Lotta-serien består av 47 böcker som kom ut 1958-1991.

Vad kan då de tre böckerna på bilden ha för gemensam nämnare? Jo, det är faktiskt tunnelbana.

"Vilken vals, Lotta!" kom ut 1968 och är den enda av Lotta-böckerna där det plötsligt finns tunnelbana i Lottas stad! Lottas mamma har haft ett par väninnor på besök som hade med sig blommor, och en av dem hade "hållit dem högt över sitt huvud på det fullpackade tunnelbanetåget" (s. 12). Lottas (aldrig namngivna) stad är en blandning av Norrköping och Solna (och lite Göteborg), och damen åker buss sista biten fram till Lottas hus. Det stämmer med huset där Ester bodde i Solna som nu ligger precis intill Näckrosens tunnelbanestation, men den stationen invigdes inte förrän 1975, så 1968 fick man mycket riktigt ta bussen dit från tunnelbanan. I Lottas stad åker man dock annars enbart buss eller spårvagn, så förekomsten av tunnelbana kommer som en total överraskning.

"Tunnelbane-mysteriet" från 1954 (skriven av Sid Roland Rommerud) och "Susanne i Vällingby" från 1953 är alltså båda från 1950-talet, men de har även det gemensamt att huvudpersonerna är från Norrland; tvillingarna från Vindsele (Vindeln) och Susanne från Luleå, men de vistas resp. bor i Stockholm. (Luleå nämns aldrig i Sprakfåle-serien men Lisa Eurén-Berner var därifrån, och om man räknar på avstånd och riktning när de åker från hemorten till någon namngiven ort så stämmer det med Luleå.) Och i båda böckerna får vi alltså en del intressanta uppgifter om Stockholms tunnelbana.

"Tunnelbane-mysteriet":

Hötorgets tunnelbanestation heter Kungsgatan på den tiden.

Tvillingarna tar tunnelbanan från Kungsgatan till Odenplan. Fem minuter senare löser Klas en ny biljett vid Odenplan, så sannolikt gäller biljetten bara till den station man uppgav när man köpte den, och inte längre.

Man måste också få sin biljett riven när man kommer upp från tunnelbanan (före utgången). ("Visade sina biljetter" står det på ett annat ställe, men det utesluter ju inte att de också blev rivna.)

Från Kungsgatan går första tåget 5:30 och sista 2:47, och under icke-rusningstid (rusningstiden börjar 16:30) går tågen var 6:e-12:e minut.

En central roll i boken spelar en liten stump eller "blindtarm" i tunnelbanan, en början till en framtida tunnel från Odenplan och norrut som gjordes samtidigt som tunnelbanan byggdes ut mot S:t Eriksplan och västerut. "När den tunneln en gång ska sprängas så gör den där blindtarmen det möjligt för jobbarna att sätta i gång arbetet utan att för den skull stoppa trafiken i den här tunneln", berättar en äldre spårvägsman som svar på Huberts frågor. (s. 79)

Och nu 2021 är arbetet med denna tunnel norrut i full gång!! Den kommer enligt uppgift att gå till Norra Stationsområdet och Friends Arena.

"Susanne i Vällingby":

Vid S:t Eriksplan är det en "hiskligt brant" trappa ner till tunnelbanan som man går nerför, alltså ingen rulltrappa. Första gången Susanne går nerför den tycker hon det är så obehagligt att hon får "något liknande en sugning i magtrakten".

Tåget ut till Vällingby kallar de för "Gröna ormen". Gröna linjen (liksom Vällingby) är sprillans ny när boken skrivs: "Tåget ser verkligen ut som en lång, grön orm med sina inkopplade vagnar och sin vackert gräsgröna färg. Inredningen är jättetjusig. Allt skiner nymålat och glänsande förkromat. (---) Biljetterna får man köpa i särskilda små biljetthus där spårvägspersonalen står och klipper i ett kör." Så fortsätter Susanne att beskriva hur resan ut till Vällingby går till och hur hon upplever den, och beskrivningen upptar en hel sida (s. 40). Hon avslutar med att berätta att resan från S:t Eriksplan (där hennes föräldrar bor) till Vällingby tar ca 20 minuter, och det gör den även 2021 (22 minuter). Men till Hässelby får de ta bussen, för Vällingby är än så länge ändstationen.

Enda nackdelen med tunnelbanan enligt Susanne är att man inte får ta med sig barnvagnar.

Men varken ursprungsfamiljens gamla norrländska trotjänarinna Amanda eller hennes systerdotter Linnea, som tjänar hos dottern (Susanne är dotterdottern) litar på färdsättet, och de vägrar "gå under jorden". Linnea blir dock övertalad till slut och givetvis blir just det tåget stående i en tunnel i en timme ...

Bye blues! (Modeuttrycket 1953 🙂)

Skrivet i december 2021. Även postat i Facebook-gruppen "Vi som samlar på Wahlströms och andra ungdomsböcker".