Sök på hela sajten
Ja, vad de här båda böckerna har gemensamt är ju uppenbart! "Barbro går sin egen väg" av Maja Jäderin-Hagfors kom ut 1945, och "Inga går sin egen väg" av Sigrid Adams-Klingberg kom ut 1948. Väldigt tätt i tiden alltså, och strax efter krigsslutet. Den förra kom ut på Lindqvists förlag och den senare på Wahlströms.
Båda författarna har dubbelnamn, och jag har en känsla av att en kvinna som på 1940-talet valde att lägga till makens namn till sitt eget var mer självständig än en som valde bort sitt eget namn och tog makens i stället. Det är i alla fall min teori!
Barbro är 17 år och den yngsta av tre döttrar i familjen Borgman, som bor i en liten inskränkt småstad där det skvallras friskt. Herr Borgman har egen firma och fru Borgman är hemmafru. Äldsta dottern Bertas livsmål är man och barn, mellandottern Britta är stark och självständig och ointresserad av att bli gift. Barbro känner sig annorlunda än sina systrar. Hon är en känslig drömmare som vill bli än det ena, än det andra. Liksom Britta vill även Barbro bli självförsörjande och självständig, men hon saknar systerns drivkraft, och hon känner att ingen tror att hon duger till någonting och att ingen förstår henne. Hon har heller aldrig haft några förtrogna flickvänner som de båda systrarna har. För henne är småstaden och det trånga synsätt som råder där kvävande, och redan som liten drömmer hon sig bort därifrån. Förebilden är gudmodern Olga, som är ogift och har en egen karriär i Stockholm.
Så blir hon utsatt för sexuellt ofredande av en vikarie i skolan, vilket får henne att sluta skolan i förtid. Vad det är som har hänt får dock varken läsaren eller någon annan veta förrän i slutet av boken, för Barbro vågar inte berätta det för någon eftersom alla skulle tro på läraren och inte på henne. Lite planlöst tar hon språk- och fiollektioner. Men en dag bestämmer hon sig för att visa familjen och hela stan att hon duger till något, och hon rymmer till Stockholm. Hemma lämnar hon efter sig en lapp där hon förklarar att hon har rest bort för att skaffa sig plats. Och hon har tur och träffar redan på tåget en familj som anställer henne som barnflicka på en ö över sommaren. Hon skriver brev hem och en ung passagerare på färjan tar det och lovar posta det (se omslaget), men senare blåser brevet i sjön. Familjen vet alltså inte var hon är, men när de inte svarar tror Barbro att de inte vill ha kontakt med henne.
Men i småstaden går (självklart!) ett rykte att Barbro hastigt försvann därför att hon blev med barn (vilket bevisar att ingen känner Barbro på riktigt), så modern och systrarna upprätthåller hedern genom att ljuga och säga att Barbros gudmor hade telegraferat efter henne, och att Barbro nu bor och arbetar i Stockholm. De fortsätter ljuga och berättar vitt och brett att Barbro hela tiden skriver brev om hur bra hon har det. Fadern deltar inte i detta, och han är också den som förstår Barbro minst dåligt.
Efter sommaren får Barbro omedelbart ett nytt jobb med kost och logi, arbetskamraterna blir hennes vänner och hon råkar på en ung man, som visar sig vara just han som hade lovat posta hennes brev hem. När hon får veta att brevet hamnade i sjön skriver hon hem igen, och när fadern så småningom kommer upp till Stockholm har Barbro både ett nytt roligare arbete, ny bostad och fästman. Fadern beslutar sig på stående fot för att flytta firman till Stockholm, mest för att få bort hustrun från den trångsynta umgängeskretsen i småstaden. Så förhoppningsvis blir det fler än Barbro som kommer att må bättre av att hon vågade gå sin egen väg.
***
Inga Nordin är en energisk, envis och viljestark flicka på 13 år. Sedan två års ålder är hon moderlös och hon bor i Norrköping med sin pappa, sina två äldre bröder och en hushållerska. Pappan skämmer bort henne och lyder hennes minsta vink, hon får allt hon pekar på och han har lovat att de två alltid ska hålla ihop, hon ska få hushålla för honom när hon har slutat skolan och pojkarna flyttat hemifrån.
Pappan är ofta på tjänsteresa, och nu får Inga plötsligt ett brev där han berättar att han tänker gifta om sig och komma hem med sin nya unga fru. Inga blir både förtvivlad och arg. Det här tänker hon minsann inte finna sig i - när de kommer ska hon inte vara hemma, hur mycket det än svider i henne. Hon har två ogifta mostrar i en liten stad tolv mil hemifrån, och dit rymmer hon. Mostrarna blir mäkta förvånade när Inga dyker upp, och de tycker det är lite onödigt att rymma hemifrån innan styvmodern ens har anlänt, men de låter henne stanna. Pappan vill hämta hem Inga men backar när hon hotar med att rymma igen innan han kommer.
Inga stannar hos mostrarna hela sommaren, och vid skolstarten vägrar hon hårdnackat att låta sig hämtas: "Jag är väl ingen möbel, som kan flyttas hit och dit hur som helst." Fadern ger efter, och Inga börjar i flickskolan i mostrarnas stad. Hon tycker inte att det så roligt att få nya klasskamrater och nya lärarinnor och hon gråter och känner sig ensam, men huvudsaken är att hon får driva sin vilja igenom. Under hösten fyller hon 14 år.
Moster Nina är vek och snäll, men moster Ester är sträng och tål inga motsägelser av en ung flicka, så det blir en nyttig skola för Inga. Klasskamraten Barbro bor i samma hus och hennes kusin Karl-Henrik bor inackorderad hos dem under terminerna, och de båda blir Ingas goda vänner. Karl-Henrik blir förtjust i Inga och bjuder henne både på skolbalen i februari och till hans hem på sommarlovet. Men i slutet av sommaren skriver Ingas pappa och berättar att hon har fått en lillasyster och ber henne komma hem igen. Inga har börjat längta hem och blir glad, så när fadern kommer och hämtar henne i bil tar hon emot honom med stora famnen (se omslaget). Till sin stora förvåning upptäcker hon att hon tycker väldigt mycket om både styvmodern och lillan, de känns snart som en riktig mamma och lillasyster.
Allt detta händer på bara drygt 50 sidor och här skulle boken kunna vara slut, för poängen har gått fram: Inga är mycket förändrad. Hon är inte längre samma elaka och bortskämda lilla flicksnärta, utan hon har lärt sig att ta hänsyn till andra och har blivit artig, belevad, huslig och hjälpsam, vilket ingen i hennes närhet kan undgå att märka. Men läsaren får fortsätta lära känna den nya, förändrade Inga; hon blir både 15, 16 och nästan 17, hon håller kontakten med Barbro och Karl-Henrik, hon får fler vänner, hon upplever både med- och motgångar, och hon går ut skolan. Under ett halvårs vistelse i Frankrike får hon en eldig friare som dock får korgen till förmån för gamle käre Karl-Henrik.
Som synes är flickorna väldigt olika trots att temat är detsamma, men båda böckerna visar att både flickorna och deras omgivning hade mycket att vinna på att flickorna gick sin egen väg - trots att båda skulle ha förbjudits att göra det om de hade frågat om lov först.
Skrivet i mars 2022. Även postat i Facebook-gruppen "Vi som samlar på Wahlströms och andra ungdomsböcker".
I boken "Älskad och förnekad : Flickboken i Sverige 1945-1965" verkar författaren Birgitta Theander dessvärre ha blandat ihop de här två böckerna. "Barbro går sin egen väg" beskrivs korrekt (s. 70, 263-265), men i beskrivningen av "Inga går sin egen väg" (s. 173) har en märklig mening smugit sig in. De första två meningarna handlar helt korrekt om Inga, men den tredje meningen lyder: "Inga får tillfällig anställning som barnflicka i en trevlig familj, och sedan slår hon sig ner hos sina gamla mostrar i Stockholm." Inga är en 13-årig skolflicka när hon rymmer, och hon jobbar aldrig som barnflicka vare sig då eller senare i boken. Det är i stället Barbro som först får tillfällig anställning som barnflicka i en trevlig familj och sedan slår sig ner i Stockholm, men inte hos några mostrar utan hos en kvinna som hon träffar på ett konditori och som erbjuder henne både jobb och bostad. Och det är visserligen två mostrar som Inga rymmer till, men de bor inte i Stockholm utan i en liten stad tolv mil från Ingas hemstad Norrköping. Stockholm är ingen liten stad och den ligger betydligt längre än tolv mil från Norrköping. Sedan stämmer resten av beskrivningen in på Inga igen.
© Madeleine Midenstrand 2007–2024 — Uppdaterad 2022-03-18