Sök på hela sajten

Dickie Dick Dickens

Det enda jag kom ihåg av Dickie Dick Dickens-böckerna från min barndom var att de var roliga, lite i stil med Bengt Linders Dante- och Bonnie-böcker, så när jag hittade en DDD-bok på loppis nyligen köpte jag den för att friska upp minnet. Originalet är en tysk radioteater av Rolf och Alexandra Becker som sändes i 51 avsnitt mellan 1957 och 1975. Serien har också getts ut i bokform, men den tyska serien består av fyra böcker och den svenska av fem, så böckerna överensstämmer tydligen inte helt. Även på svenska blev det radioteater. Den sändes 1965–1966 med Martin Ljung i huvudrollen och den minns jag också som rolig.

Serien är en gangsterparodi, och Dickie Dick Dickens är ledaren för en gangsterkvartett från Chicago som håller ihop i vått och torrt. Hans kumpaner är hans vackra fru Effie Marconi, hans faderlige vän Opa Crackle (Opa betyder farfar/morfar eller gubbe på tyska) och den lille vidskeplige Bonco.

"Dickie Dick Dickens förmodar jag" kom ut 1967 och är nr 3 i den svenska bokserien. Omslagstecknare är Lennart Franzén. Översättning och bearbetning av Gösta Rybrant.

Boken utspelar sig 1926, efter att kvartetten har tvingats fly från Chicago. Först befinner de sig på ett valfångarfartyg med kurs mot Södra Ishavet, men snart går de i land i det fiktiva landet Canastarica, en diktatur med minst en revolution i månaden, och där utspelar sig resten av boken, som är full av list, svek och gastkramande situationer. Bland annat undkommer DDD och hans vänner på ett hår flera mordförsök som man som läsare inte för sitt liv (ursäkta ordvitsen!) begriper hur de ska klara sig ifrån. Kommissarie Hillbilly i Chicago har vigt sitt liv åt att få DDD bakom lås och bom, och så fort han får veta att DDD befinner sig i Canastarica kommer han dit tillsammans med sin assistent Martin. En papegoja spelar också en viktig roll i boken, liksom canastaricanska militärer med varierande grad av opålitlighet. DDD utnämns till landets president men avsäger sig ämbetet redan följande dag, när han får veta att den sittande presidenten automatiskt avrättas efter nästa revolution. Och så ofta som det är revolution i Canastarica är det stor omsättning på presidenter! I sina memoarer skriver han tolv år senare:
"Trots min naturliga blygsamhet yvdes jag dock en smula i detta ögonblick. Ty det var dock första gången en yrkesgangster ställts i spetsen för en nation. Dittills hade sådana poster alltid besatts av amatörer i branschen." (s. 57)
Och det kan det kanske faktiskt ligga något i...?

Boken är väldigt rolig, med en fantasifull och underfundig berättarstil och ett humoristiskt språk som jag bara älskar - inte undra på att jag associerade till Bengt Linder. Jag tänker hela tiden att både författarna och översättaren måste ha haft väldigt roligt när de jobbade med boken!

I Canastarica talas det ett spanskt/italienskt-liknande hittepåspråk (fast vissa ord är riktig spanska) som är pepprat med kraftuttryck som är mustiga i ordets rätta bemärkelse. Eller vad sägs om: Paella tortilla! Pepparrota banditos! Morttadella salami!

Långt ute i ödemarken ser DDD-kvartetten en indian närma sig. Han tror att de fyra är gudar och ber om nåd, och jag hinner tänka "men det förstår de såklart inte, de talar ju inte hans språk" när de börjar kommunicera, och jag hinner tänka "men hur kan de förstå varandra??" när förklaringen - eller icke-förklaringen - ges till läsarna: "Om ni undrar hur dessa människor kunde förstå varandra eller vilket språk de samtalade på så avvisar vi bestämt denna fråga såsom alltför småaktig. Vi har inte tid med sådana detaljer nu." (s. 112)

Helt underbart!

Några fler citat:

Opa Crackle suckade där han stod vid relingen och spanade ut.
-Vatten, vatten så långt ögat skådar! Jag trodde inte att det fanns så mycket vatten.
-Och ändå, sa Dickens filosofiskt, ser vi bara ytan! (s. 6)

Att bli skjuten i gryningen är avgjort inget bra sätt att börja en dag. Om den saken var Dick och hans trogna vänner rörande eniga. Däremot var de en smula villrådiga om hur man borde gå till väga för att ändra på dagens schema. (s. 23)

Apoteksärendet klarades smärtfritt fast de fick gå in genom en ruta i bakdörren eftersom alla affärer var stängda under siestan. (s. 85)

Man kan säga vad man vill om det liv Dick och hans vänner levde, men enformigt var det inte. Det bjöd på ständig omväxling. Den ena dagen blev man arkebuserad, den andra var man revolutionshjälte. Man var president ena dagen och exploderade i luften den nästa. Man var indiangud på morgonen och arresterad på kvällen. Effie hade rätt när hon många år senare höll tal för sin make på deras silverbröllop och sade: "Trygghet bjöd du mig inte på, min Dickie Dick, men långtråkigt hade jag aldrig." (s. 131)

Och långtråkigt har jag inte sekund när jag läser den här boken.😀

Skrivet i juni 2022. Även postat i Facebook-gruppen "Vi som samlar på Wahlströms och andra ungdomsböcker".