Sök på hela sajten

Gänget i 22:an

De totalt åtta böckerna om gänget i 22:an är skrivna av Margareta Andrén (Margareta Andrén-Rasmuson som gift) och kom ut mellan 1953 och 1960. Fyra av dem köpte jag på loppis utan att veta vad de handlade om, jag tyckte bara att omslagen såg lovande ut. När jag började läsa bok nr 1 blev jag väldigt snopen, för huvudpersonerna var yngre än jag hade väntat mig. Gänget består av Pia, som är jaget i böckerna, hennes bror Bengt, hennes bästis Eva, Evas bror Tobbe, och så ensambarnet Göran, som alla bor i nummer 22 i ett hus på Kungsholmen i Stockholm. Pia och Eva är "snart tolv år" och de tre killarna är mellan ett och två år yngre än tjejerna. Men inte sjutton ser tjejerna på omslaget till första boken ut som några elvaåringar! Och killarna är alltså runt tio år!

Men nu har jag läst halva serien, och den första besvikelsen gick fort över. Gänget gillar deckare och äventyr och får också uppleva äkta mysterier med äkta bovar, alltså inte inbillade mysterier med mystiska personer som på slutet inte visar sig vara några skurkar alls, så som är fallet i en del andra ungdomsböcker (t.ex. Knatten och några av Tvillingdeckarna). På slutet kommer det poliser och burar in skurkarna, precis som sig bör. I bok 2 flyttar det till och med in en kriminalpolis i 22:an, konstapel Hellberg, som kallas Tarzan och som gänget blir bästis och bundis med. Allteftersom jag läste sögs jag in i gängets spännande upplevelser som dessutom utgår från "min" stadsdel, Kungsholmen (jag bodde där i tio år). Jag får Enid Blyton-vibbar och kanske har hennes böcker varit en inspirationskälla, men till skillnad från dem är gänget-böckerna oerhört välskrivna, vilket förstås förhöjer njutningen. Allt är väldigt detaljerat och levande beskrivet, och jag noterar tidsmarkörerna med stort intresse.

Ett favoritcitat är Pias kommentar när de ligger och trycker otäckt nära skurkarna: "För min del knep jag ihop ögonen det hårdaste jag kunde för att bli så osynlig som möjligt." 😆

Här är några exempel på tidsmarkörer:

Det finns en gammalmodig tvättstuga i ett separat hus, och för att få varmvatten måste man elda under tvättgrytan.
Dammsugarpåsar tömdes och återanvändes. I en av böckerna beskrivs det hur man bredde ut en tidning, tömde ut innehållet där, vek ihop tidningspapperet och slängde det. Jag har fått bekräftat från en som minns att det var precis så det gick till. Själv har jag inget minne av detta, så antagligen var det på 1960-talet man började med engångspåsar.
I bok nr 2 är Bengts senaste älsklingsuttryck "vango", som inte förklaras men som används i utrop på samma sätt som "toppen!". Jag hittar det varken i ordböcker eller på nätet men tycker det verkar konstigt om det vore påhittat och inte förklaras ...?
I 22:an bor också Majsan, som är lite äldre än Pia och Eva och inte hör till gänget men ibland ändå får vara med på ett hörn. Hon är "himla mallig för att hennes pappa har bil". Att ha bil blev ju inte så vanligt förrän framåt slutet av 1950-talet, när ekonomin hade återhämtat sig efter krigsåren.

Omslagstecknarna varierar: bok nr 1 och 8 saknar signatur men det är sannolikt två olika tecknare, för på nr 1 ser flickorna ut som tonåringar, medan de på nr 8 är barn - en enorm skillnad! Även bok 7 saknar signatur. Bertil Hegland har gjort bok nr 2, 3 och 6, och Heidi Lindgren bok nr 5. På bok 4 ser det ut att stå "Gunnar", är det någon som vet vem det kan vara?

Margareta Andrén-Rasmuson var faktiskt den första svenska kvinnan som började skriva flickdeckarserier. Det vanliga var annars att serier om flickdeckare skrev av män, ofta under kvinnliga pseudonymer (Tony Wickers alias Uno Modin, Ingela Ek alias Ivar Ahlstedt, Sonja Berg alias Stig Malmberg & Sven Wernström, m.fl.). Förutom författare av barn- och ungdomslitteratur var Margareta Andrén-Rasmuson också kulturskribent på ett par tidningar. Född 1913, död 2000.

Skrivet i mars 2022. Även postat i Facebook-gruppen "Vi som samlar på Wahlströms och andra ungdomsböcker".