Sök på hela sajten
Rucolaberoende
Tysk rucolaask.
Det är mars 2001, samma dag som jag har flyttat från landsorten i Bayerischer Wald till staden Nürnberg. På kvällen går jag och min dåvarande kille till en pizzeria för att äta. På pizzan ligger några konstigt formade, klargröna blad som jag aldrig har sett förut; de påminner lite om maskrosblad men är vackrare. "Vad är det där för något?" frågar jag servitören. "Det heter rucola", blir jag upplyst om. Lite misstänksamt smakar jag på ett blad. Det är gott! Väldigt gott. Stark, kryddig smak, och jag älskar allt som är starkt och kryddigt.
Första gången jag handlar i Nürnberg tittar jag efter rucola och hittar det i grönsaksdisken, prydligt förpackat i askar. Jag inser att det är dyrt jämfört med annan sallad, men jag köper det.
Sedan är jag fast.
Jag blir rucolaberoende. Jag köper inte en ask längre, jag köper sex askar åt gången. Går hem, sliter upp plasten och gör slut på två askar stående vid köksbänken. Sedan bränner det som av eld i munnen (rucola är mycket starkare i Tyskland än i Sverige) och jag måste sluta. Ibland får jag brännblåsor i munnen. Jag försöker hålla mig till tre askar om dagen, så att sex askar ska räcka i två dagar. Det lyckas långt ifrån alltid. Att äta några blad rucola i salladen är inte att tänka på – det bara väcker begäret efter mer och gör mig galen. Det vore som att ge en alkoholist en klunk vin i stället för ett helt glas. Eller helst en hel flaska.
Snart blir jag expert på rucola. Jag vet precis vilken av alla affärer i mitt bostadsområde som har den godaste rucolan (priset varierar också men det struntar jag i), jag vet var den är färskast, jag vet hur dags på dagen jag måste gå och köpa den för att den inte ska vara slut, jag vet vilka affärer som aldrig har rucola. Jag lär mig också med tiden att rucola smakar olika allt efter säsong. På vintern kan den vara nästan smaklös, på sommaren är den pepprig och eldig. Och jag vet att den inte ska sköljas, för då försvinner smaken med vattnet. Jag blir expert på att plocka bort lera, stenar och annat skräp från bladen.
I den affär där jag handlar mest kallar de mig "die Rucola-Dame". Om jag kommer för sent någon dag och rucolan är slut travar jag runt i affär efter affär i hela stan, och om den är slut överallt är dagen förstörd och jag blir aggressiv och rastlös. Om den är slut en lördag (alla affärer i Nürnberg är stängda på söndagar) är det inget mindre än fullständig katastrof. När jag flyger till Sverige har jag med ett par askar i handbagaget för att klara mig på resan.
Så här fortsätter det i åratal. Jag lägger ut en förmögenhet på rucola. Jag flyttar till Berlin och fortsätter frossandet, jag flyttar till Sverige och fortsätter frossandet. Mina försök att ta reda på vad som orsakar beroendet strandar. "Rucolaberoende", "beroende av rucola", "frossar rucola", "rucolafrossande" osv. ger 0 Googleträffar. När jag pratar med DN:s matspalt i telefon i ett annat ärende frågar jag försiktigt vad det kan vara i rucola som orsakar ett beroende. De har ingen aning och har aldrig hört talas om fenomenet. Är jag ensam i världen om att vara rucolaberoende?
Så småningom, efter sex sju år, ebbar beroendet långsamt ut. Hur det kommer sig vet jag inte. Först märker jag att jag klarar mig flera dagar utan rucola, sedan allt längre tid. Till slut får jag ett fullständigt normalt förhållande till det. Nu kan jag köpa och ha det i salladen och till och med ha en ask stående oöppnad i kylskåpet utan att klättra på väggarna.
Någon förklaring har jag inte. Men det är det enda beroende jag känner till som inte är skadligt. Vad jag vet åtminstone.
I den kurslitteratur jag har läst hittills hittar jag tyvärr ingenting som jag kan koppla till detta.
Skrivet i mars 2010 som uppgiften "Matminne" i universitetskursen "Mat - bruk och missbruk".
© Madeleine Midenstrand 2007–2024 — Uppdaterad 2022-01-29
